Inte på humör, orkar inte. Prata inte med mig. Låt mig bara vara! Vill inte, orkar inte, ska inte. Tänkte inte skriva ett så kort inlägg, men, orkar inte bry mig.

Förlåt för att jag är jag.

Förlåt för att jag är dålig.

Förlåt för att jag alltid gör fel.

Förlåt för att jag är misslyckad.

Förlåt för att jag är värdelös.

Förlåt för att jag inte duger.

Förlåt för att jag inte är vacker.

Förlåt för att jag inte är tillräcklig.

Förlåt för att jag är svag.

Förlåt för att jag inte är bättre.

Förlåt för att jag inte orkar le.

Förlåt för att jag är i vägen.

Förlåt för allt.

Imorse var det en kamp att stiga upp. Trött och sliten ville jag verkligen inte kliva upp. Det är inte bara som någon annan ungdom som är trött på morgonen när det kommer till skoldagar. Det är mina tankar som håller mig vaken om natten, mina tankar som får mig att inte vilja kliva upp. Jag orkar inte möta den kalla världen idag. Varför inte stanna i min varma trygga säng, där ingen dömmer mig, hatar mig eller ser ner på mig.

.. Å andra sidan får jag ångest över att inte gå till skolan.. Hamna efter i arbeten, få jobba extra hemma, jobba hårdare, stress.
Stress-Panik-Ångest-Depression.

En ond cirkel. ... Sen var det massor med saker jag ej kan missa just idag. Så när alarmet ringde slängde jag mig upp ur sängen för jag vet att om jag skulle dragit lite på det hade jag ännu legat kvar.

Vad dålig jag är..

Några gamla, några nya, på armar, lår och ben. Färre-Mer. Det händer allt för ofta att den mentala smärtan tar över vilket leder till ytterligare ett ärr. Fysiskt smärta finner jag mer hanterbar än mental.
Man ska aldrig säga "Folk som skär sig är fjortisar och attentionwhores". Du vet inte av vilken anledning folk skär sig. Alla har sin egna anledning, sen att det finns dom som enbart gör de för uppmärksamhet är ingen lögn, men bara för att en gör det betyder det inte att alla gör.

Jag får panik och ångestattacker ibland när mina egna tankar fäller krokben på mig och rösten i mitt huvud upprepade gånger säger "Du är värdelös; ful; äcklig; hatad. Varför lever du ännu?". Tills det går så långt att jag gråter och skriker och det känns som att någon rivit ut mitt hjärta och lämnat ett stort blödande hål. Då känns det som en lättnad att känna fysisk smärta, för jag vet att den smärtan kommer att gå över. Även om det är ett heltids jobb att dölja dom. Jag skäms och vågar inte ens tänka tanken på att visa det för folk jag känner.

Att skada mig själv hjälper mig att stå ut. En helt annan level av smärta.

Att konstant behöva känna smärta.
Att konstant behöva le.
Jag orkar inte le hela tiden. Jag har alltid varit otroligt bra på att dölja min smärta och sorg för andra genom att "le". Dom flesta som tro sig känna mig skulle beskriva mig som "Glad, livfull, sprallig och spontan.". Men allt är bara en fasad. En fasad som blivit sliten med åren och börjar falla samma. Min glada, livfulla fasad, lögnen jag jobbat så hårt för att hålla vid liv, den går sönder. Jag orkar inte längre. All min energi går åt att låtsas. Vem låtsas jag egentligen för? För andra? Eller för mig själv som tycker att jag är misslyckad som mår dåligt?

Jag är inte värd att må dåligt. Det finns andra som har det sämre. Jag borde skämmas.

Dålig... Jag orkar inte med mig själv. Hur kan andra stå ut med min närvaro när jag inte ens själv gör det?

Keep on smiling til you can't smile no more.

Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place,
Like somehow you just don't belong
And no one understands you?
Do you ever wanna run away?
Do you lock yourself in your room
With the radio on turned up so loud
That no one hears you're screaming?

No, you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me

To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No, you don't know what it's like
Welcome to my life

Do you wanna be somebody else?
Are you sick of feeling so left out?
Are you desperate to find something more
Before your life is over?
Are you stuck inside a world you hate?
Are you sick of everyone around?
With their big fake smiles and stupid lies
While deep inside you're bleeding

No, you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me

To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life

No one ever lied straight to your face
And no one ever stabbed you in the back
You might think I'm happy but I'm not gonna be okay
Everybody always gave you what you wanted
You never had to work it was always there
You don't know what it's like, what it's like

To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No, you don't know what it's like (What it's like)

To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No, you don't know what it's like
Welcome to my life.

Jag känner mig dömd. Utstirrad.
I verkligheten stämmer det säkert inte riktigt men demonerna i mitt sinne säger annat.

Du är dålig.
Du är ful.
Äcklig.
Du är inte värd ett skit.
Fula kläder.
Dö dö dö dö.

Desto senare det blir desto mer ångest får jag. Det börjar med något litet- "Jag måste somna tidigt så jag orkar kliva upp när alarmet ringer..". Ångest, jag vill inte, jag vill inte kliva upp när det där jävla alarmet ringer. Jag känner lite panik komma vällandes över mig. Samma sak varje natt.
Jag vet att jag måste sova, men det förstörs av någon tanke.. "Varför gjorde jag sådär för 5år sen? Usch vad pinsamt.." Jag är dålig. Inte bara för det där jag gjorde för 5år sen utan också för det där jag sa tidigare idag. Vad exakt sa jag? Jag minns bara att jag kände mig värdelös efteråt. Värdelös... Vad är meningen med mitt liv? Har jag en mening? Nej.. ? Eller? Varför känns det så tomt isåfall? Ja juste.. sova.. fokusera.

Vad skönt att aldrig behöva vakna igen.
Åh andra sidan gillar jag att känna vinden i håret, regnet mot huden, kylan mot kinderna. Ångest, ångest över att vilja leva, ångest över att vilja dö. Ångest över sömnen. Ångesten är mitt täcke i den mörka kalla natten.