Tänk att ett litet nej i en obetydlig situation kan ha så förödande konsekvenser. Tänk att ett litet oväsentligt nej kan leda till besvikelse, sorg och smärta. Jag är besviken. Jag känner sorg. Jag känner smärta att mitt skämtsamma nej togs med största allvar. Att jag som alltid skämtar så, plötsligt blev tagen seriöst. Helt från tomma intet blev jag tagen seriöst. Blev lämnad med ett par kalla ord. Lämnad som ett frågetecken.

Tänk att ett litet nej i en obetydlig situation kan ha så förödande konsekvenser. Tänk att ett litet oväsentligt nej kan leda till skuldkänslor, röda ögon och våta kinder. Mina kinder är våta från dom tårar som rullat ner för dom. Tänk att mitt nej för något jag är osäker på att göra, ansågs nonchalant. Min rädsla över att misslyckas lämnade mig ensam kvar med tystnaden. Tystnaden för ett missförstånd.

Tänk att ett litet nej kan leda till något stort.

Vad skulle jag göra utan dig?

Du tröstar mig när tårarna rinner ner för mina kinder. Dina gyllenbruna ögon lyser lika klart som stjärnorna på natthimlen. Din glädje värmer min själ. När jag känner mig bortglömd, värdelös och ensam så är du den som är vid min sida. Inga ord behövs. Din mjuka varma päls, dina hjärtslag, dina förestående blickar ger mig en trygghet jag inte visste fanns. Utan dig är jag ingenting.
Den dagen du blir en ängla hund kommer min värld rasa samman. Du kommer ta mitt hjärta med dig. Mitt hjärta, min själ, tillhör dig min underbara vän <3

Längst in i rummet, i ena hörnet, står en säng utan ben. En madrass på golvet. I det mörka rummet tränger kylan in. Den behagliga kylan som gör det enklare att andas. På sängen finns det två kuddar, en filt och ett täcke. Det finns även ett mjukisdjur med stora blå ögon. Den ända vännen jag finner tröst i när mörkret tränger in i min själ om natten. Många tårar har fällts i pälsen. I nattens mörker när kylan omfamnar mig, omfamnar jag dig.

Ångesten som uppstår när det är mycket folk på en liten yta. Att desutom stanna i den situationen. Hjärtat börjar slå snabbare och hårdare. Försöker att inte börja hyperventilera. Det skulle dra uppmärksamheten mot mig vilket skulle göra allt så mycke värre. Försöka andas normalt, studera varje objekt i rummet. Vad står det på tavlorna? Vad kostar ett tacomeal? Vad känner jag för lukter just nu? Parfym blandat med mat. Vilket skomärke har personen framför mig? Efter att studerat rummet vrå till vrå fram och tillbaka började ångesten försvinna. Ett bra sätt att undvika panik ångesten.

Känner blodsmak i munnen. Får knapp nå luft, hyperventilerar. Har aldrig känt såhär. Har aldrig mått så här dåligt. Skriker av smärta medan tårarna rinner ner för kinderna. Vad ska jag ta mig till..

Irriterad på allt och alla, sen dom få jag känner att jag behöver nu är någon annanstans i landet eller tvärs över jordklotet. Jag blir så äckligt less. Ibland måste folk verkligen leta efter småsaker dom kan klaga på. Sen när man försöker dra sig undan och slippa allt jävla gnäll och prat, nä då är man otrevlig, sen å andrasidan behöver man inte göra dom sällskap om man ska vara sur. Spelar ingen roll hur jag gör förlorar jag. Vill bara dra, sticka långt åt helvete. Om det ändå vore så lätt.

Önskar det var jag som satt på månen och drack en höll.

"Det skulle inte vara möjligt för dig att dricka en öl på månen sådär, hur tänkte du att de skulle gå till?".

I dont care, jag önskar jag vore död också men här sitter jag? Allt som vi vill händer inte alltid.

Jag känner mig bortglömd. Av mina vänner, dom är ett par och det är inte det att jag avundas eller är missnöjd att dom är tillsammans, jag är sjukt glad för deras skull och jag önskar att dom stannar tillsammans "forever". Det är bara det att eftersom jag inte har några andra vänner direkt så blir det att jag lätt känner mig bortglömd. Dom har varandra och det är helt förståerligt att dom vill ha sina stunder bara dom två. Men när det alltid brukade vara vi 3 som vänner, då är det annorlunda att helt plötsligt bli 3:e hjulet. Jag önskar jag hade fler vänner som jag känner mig bekväm med, känner tillit för.. eller någon som ens skulle vela va min vän, då hade jag inte känt mig så ensam och bortglömd.

Idag, kan jag säga att jag överlevt i 19 år. 19år, trots självmordstankar, självskade beteende. Trots all mobbning, all utfrysning. Trots allt så sitter jag här idag. Solen lyser och det är klarblå himmel. Idag får jag må bra för en stund. Idag är det min dag. Även om jag inte har några vänner att fira med, så är det en fin dag och jag slipper all stress i skolan.

Idag mår jag bra.