...til you make it.

Ensam och övergiven. Det är så det känns. Alla verkar klara sig bra utan mig så jag har slutat försöka stanna kvar. Jag vände mig inte om och gick, nej, jag bara slutade försöka. Jag stannade upp, väntandes för att se, kommer dom fortsätta gå utan att ens slänga en blick tillbaka eller kommer dom vänta med mig. Det är rätt uppenbart att jag ser dom på långt avstånd just nu. Dom väntade inte, dom vände inte tillbaka, dom bara fortsatte gå. Om dom inte känner ett behov av att ha mig med längs sin väg, så är jag inte sur eller arg över det. Jag blir bara besviken på mig själv. Att jag kunde tro, tro att jag skulle gå med. Deras väg är lång, men frågan är när kommer min börja? Eller har jag redan nått vägens ände?

Vad gör man när man bara vill gråta, men man kan inte? Det är fysiskt omöjligt. Ingenting händer. Man känner sig tom. Desperat, men ändå inte. Man känner en bedövad smärta, den är där..fast ändå inte. Kroppen känns bortdomnad, det är som att den går på autopilot. Det är obehagligt, jag önskar jag kunde vakna från denna mardröm.

Jag tänker.. Du av alla personer vet. Vet hur det känns, vet hur jobbigt det är. Vet hur ensam man känner sig. Du av alla personer som även gått igenom det här. Du av alla personer som kan relatera. Du av alla.. du som vet. Du som vet hur jag mår. Du som mådde såhär. Betydet det ingenting för dig? Jag hoppas du förstår vad det betyder för mig. När du av alla, gör såhär mot mig.

När den man älskar tillochmed slutar svara på ens meddelande.. Då vet man att ingen bryr sig. Att ingen gillar en. Den man trodde alltid skulle finnas där, slutade bry sig. Den som påstod sig vara stolt över mig, slutade vara stolt. Den som var glad att få prata med mig, slutade va glad. Den som tyckte de va roligt att spendera tid med mig, slutade tycka de va roligt. Den man älskade. Den man ännu älskar. Älskar inte tillbaka längre. Tystnaden växer tillsammans med tomheten och mörkret. Ensam.

Nu är jag så sjuktligt trött på alla människor, alla grupper, allt. Jag vill bara stänga in mig och bli lämnad ifred! Är någon ens stolt över att känna mig? De känns verkligen inte som de. Jag är bortglömd och när någon väl kommer ihåg mig så är reaktionen på hela mig "Eh..." och sen är jag bortglömd igen. Så om alla bara ville dra åt helvete vore de toppen.

Om det är något som verkligen sårar så är det när man konstant försöker visa att man bryr sig, man finns där, man gör sitt bästa för att stötta, men det är inte tillräckligt för att de läggs på minnet. Att all min kraft, all tid, alla ord som verkligen kommer från hjärtat glöms bort. Det gör ont både i själen och hjärtat.

Studentlivet är slut och in i vuxenlivet man slängs. Jobb. Är man ny på nått så hänger det med att man kommer göra misstag. Som folk säger "Man lär sig av sina misstag". Men till saken hör att jag blir extremt besviken på mig själv när det blir fel. Behöver inte vara något allvarligt, ställt en hink på fel plats. Eller något litet, men ändå blir jag oerhört ledsen på mig själv.

Varför måste jag vara så dålig?