Om det är något som verkligen sårar så är det när man konstant försöker visa att man bryr sig, man finns där, man gör sitt bästa för att stötta, men det är inte tillräckligt för att de läggs på minnet. Att all min kraft, all tid, alla ord som verkligen kommer från hjärtat glöms bort. Det gör ont både i själen och hjärtat.

Studentlivet är slut och in i vuxenlivet man slängs. Jobb. Är man ny på nått så hänger det med att man kommer göra misstag. Som folk säger "Man lär sig av sina misstag". Men till saken hör att jag blir extremt besviken på mig själv när det blir fel. Behöver inte vara något allvarligt, ställt en hink på fel plats. Eller något litet, men ändå blir jag oerhört ledsen på mig själv.

Varför måste jag vara så dålig?