Jag gillar inte att bli förminskad av folk. Jag kan mer än vad ni tror, jag är inget litet barn. Du behöver inte konstant fråga mig om jag vet vad allt betyder. Bara för att jag är yngre än er betyder det inte att jag är dum och inte vet något. Ni får mig att känna mig mindre och sämre än vad jag är.

Inte konstigt att jag förminskar mig själv när alla andra gör det.

Jag tror dom flesta, som vet om hur jag mår, glömmer bort väldigt lätt att ett enda ord kan bryta ner mig. Jag kräver inte att dom ska behöva anpassa sig efter mig, men det sårar mig när dom säger att dom bryr sig om mig men inte kan tänka efter vissa gånger vad dom egentligen säger till mig. Som skämt eller inte. Jag mår inte bra, nått som mitt gamla jag skulle skratta åt, kan jag idag börja gråta åt, vilket du vet. Jag önskar att jag kunde skratta åt det, jag önskar att jag kunde gråta mindre.

Stick and stones may break my bones, but words hurts me even more.

Vad gör man när man konstant känner sig oönskad? Allt man gör är fel, man är alltid i vägen? Sen undrar folk varför man sitter ensam instängd på sitt rum. "Du drar dig alltid undan, inte konstigt att du mår dåligt!"

..Jag mår bättre när jag är ensam. Att jag sitter ensam på mitt rum är inte orsaken till min depression.

If you havent been there you dont know how it feels.

Äntligen är det lov, vilket betyder att jag slipper all stress som har med skolan att göra. Vilket i sin ordning betyder att jag förhoppningsvis kan få sova. Har känt mig tom på ord den senaste tiden och jag vill inte att denna blogg ska sätta mig i den sitts att jag känner panik och ångest om jag ej bloggar varje dag. Jag försöker skriva så ofta jag kan utan att det känns för påtvingat.

"Tystnaden är själens skrik."

Jag har alltid dolt mig bakom mitt hår. Det har aldrig varit super långt och vackert men det har alltid varit tillräckligt för att kunna gömma sig bakom det. Idag i en skräckblandad förtjusningas har jag rakat av mig näst intill hälften av mitt hår. Till en början var ångesten stor, mitt hjärta rusade iväg och jag mådde nästan illa. Ska jah efter alla dessa år göra mig av min trygghet? Vart ska jag kunna gömma mig nu? Även om jag vet att jag lär tänka annorlunda så säger jag spontat, jag ska inte behöva gömma mig. Ingen ska. Man måste utmana sig själv för att kunna gå frammåt. Att klippa av sig håret är en stor utmaning för mig.

Ska jag skratta eller gråta?

Måleri är en underbar flykt från verkligheten. Att sätta på hög musik och sen sätta penseln mot duken eller pennan mot pappret. Det får mig att glömma bort omvärlden totalt. Det är bara jag, musik och min konst. Det får mig att kämpa vidare, att få lite ytterligare me kraft. Plus att jag får i lugn och ro göra det jag gillar. Utan att någon skriker på mig, utan att någon dömer. Jag kan vara mig själv.

Just me myself and my brush.

När man alltid får höra vad man gör fel och vad man gör dåligt, så blir man less. Räcker inte det? Nej, tydligen inte. Jag ska även få höra när alla andra gjort fel, men med tonen som att det är menat mot mig. Inte konstigt att man börjar hata allt, sig själv, när allt konstant är dåligt, tråkigt och fel.

När JAG är fel.

Det är aldrig kul att höra att man inte duger. Spelar ingen roll hur mycket man kämpar. Hur mycket energi man lägger ner. Hur mycket man försöker. Spelar ingen roll om man gör sitt bästa så får man höra att man inte duger. Blir utpekad inför alla. För alla andra är mycket bättre. Dom försöker inte ens, dom säger det själva och dom duger alltid. Om dom råkar misslyckas med nått så är det alltid "Ryck upp dig, du klarar det nästa gång." Men jag duger aldrig. Får alltid höra att jag inte försökt mitt bästa.

Jag börjar verkligen tro att jag är den sämsta människan på jorden.