Jag har alltid dolt mig bakom mitt hår. Det har aldrig varit super långt och vackert men det har alltid varit tillräckligt för att kunna gömma sig bakom det. Idag i en skräckblandad förtjusningas har jag rakat av mig näst intill hälften av mitt hår. Till en början var ångesten stor, mitt hjärta rusade iväg och jag mådde nästan illa. Ska jah efter alla dessa år göra mig av min trygghet? Vart ska jag kunna gömma mig nu? Även om jag vet att jag lär tänka annorlunda så säger jag spontat, jag ska inte behöva gömma mig. Ingen ska. Man måste utmana sig själv för att kunna gå frammåt. Att klippa av sig håret är en stor utmaning för mig.

Ska jag skratta eller gråta?