Idag har jag enbart känt mig ovälkommen och ivägen. Försöker alltid att inte stå ivägen för folk, drar mig undan för att inte störa. Men idag verkade det som att även om jag försökte att inte vara de, så var jag tydligen det iallafall. Felplacerad. Ville fly.
Varför vara kvar när man känner att människorna inte vill ha en nära.

Därför föredrar jag att vara för mig själv, även om jag blir leds på mig själv ibland. Det gör inte lika ont när det kommer från en själv som det gör när det kommer från andra.

Jag längtar efter att dö.
Samtidigt som jag egentligen längtar efter att få börja leva.
Jag känner mig oerhört frustrerad. Så frustrerad att jag skakar. Ena sekunden kan jag känna mig förbannad på en händelse och en sekund senare är jag ledsen över något helt annat. Sen förbannad igen. Jag blir galen. Jag vill sova. Jag drog en reva i benet och det började blöda. Det fick mitt hjärta att varva ner lite granna och jag kunde andas igen utan att hyperventilera. Det varade inte ens i 5minuter innan paniken och ångesten kom som en våg över mig. Det driver mig till vansinne.

Det jag finner mest tröst i just nu är att hålla om min hunds mjuka fluffiga svans. Hon ger mig trygghet.