Idag har jag enbart känt mig ovälkommen och ivägen. Försöker alltid att inte stå ivägen för folk, drar mig undan för att inte störa. Men idag verkade det som att även om jag försökte att inte vara de, så var jag tydligen det iallafall. Felplacerad. Ville fly.
Varför vara kvar när man känner att människorna inte vill ha en nära.

Därför föredrar jag att vara för mig själv, även om jag blir leds på mig själv ibland. Det gör inte lika ont när det kommer från en själv som det gör när det kommer från andra.

Jag längtar efter att dö.
Samtidigt som jag egentligen längtar efter att få börja leva.
Jag känner mig oerhört frustrerad. Så frustrerad att jag skakar. Ena sekunden kan jag känna mig förbannad på en händelse och en sekund senare är jag ledsen över något helt annat. Sen förbannad igen. Jag blir galen. Jag vill sova. Jag drog en reva i benet och det började blöda. Det fick mitt hjärta att varva ner lite granna och jag kunde andas igen utan att hyperventilera. Det varade inte ens i 5minuter innan paniken och ångesten kom som en våg över mig. Det driver mig till vansinne.

Det jag finner mest tröst i just nu är att hålla om min hunds mjuka fluffiga svans. Hon ger mig trygghet.

Ännu en sömnlös natt. Det är mörkt ute, kyligt, tyst. I mitt rum är det också mörkt, tyst, men inte kyligt. Jag är helt ensam hemma, om man bortser från hunden. Hon ligger och sover på nedervåningen. Ser alltid så rofylld ut när hon sover. Önskar jag kunde sova som henne. Hon är dock sjuk och måste få medicin varje dag. Inget livshotande, för nu, och hon lider ingenting. Så tack vare medicinen mår hon bra. En sprallig, glad, ung hund. Jag älskar henne och jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne. Hon bruka trösta mig när jag gråter och mår dåligt. ..

Ska inte låta som alla hundägare som säger att de är ens bästa vän, finns alltid där och stöttar.

Min hund kan vara ett riktigt a-hole. Dryg som fan. Låtsas inte höra en, kollar dömande på en när hon släpper en fis.
Men hon är min skitstövel till hund. Därför passar vi så bra ihop. Båda två kompletta idioter till genier. Typ.

Undra vad hon drömmer om nu.

Kan inte sova. Försöker men det går inte. Allt snurrar runt i huvudet. Jag känner mig oerhört ensam. Jag orkar inte nåmer men jag är för feg för att göra nått åt det. Jag mår dåligt när jag tänker på framtiden. Hur ska jag klara av allt ansvar? All stress. Jag är för värdelös. Om jag knappt klarar av livet nu, hur ska jag kunna klara av det sen? Jag vill dö. Jag önskar jag vore död. En evig kamp mellan att vilja vara död men intd klara av att ta sitt egna liv. Jag tänker om och om igen vad som vore det lättaste, minst smärtsamma sättet. Utan att någon skulle ana.
Kan ingen bara döda mig? Gör slut på mitt lidande. Jag drunknar i mina egna tårar inatt.

Igen.

Time to die.

Framför mobbaren måste jag vara stark. Visa mig starkare än vad jag är. Dom får inte veta hur krossad, hur svag jag är. Om dom bara visste, skulle dom kunna göra slut på mig på bara minuter. Om dom tror att det dom säger, det dom gör, inte stör mig, slutar dom. Men så fort jag visar mig lite svag, kommer dom springandes. Jag får inte låta det hända. Jag måste gå rakryggad när jag går förbi dom. Visa min stolthet och styrka även om på insidan är jag svag, äger ingen stolthet, och vill bara dö.

Så länge dom inte vet.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt under en dag "Jag vill dö" till mina vänner.

Det värsta är att dom tror jag skämtar.

Du sa att du älskar mig. Du sa att du hoppas jag hittar någon som älskar mig lika mycket som du gör. Men om du älska mig så mycket, varför lämnade du mig. Jag kan inte leva ett liv utan dig. Jag vill ha dig. Jag saknar dig.
Jag önskar du vore här igen.
Ingen har älskat mig som du.. Alla har bara hatat mig, du är den första som älskat mig. Du tog med mitt hjärta när du lämnade mig.

Jag orkar inge mer.