Jag drömde om dig inatt. Du skrev till mig och allting blev bra, som förr. Allting blev okej igen. Jag grät men samtidigt kunde jag le. Jag grät för att jag var lycklig. När jag vaknade igen insåg jag att allt var en bluff. Dom säger att man känner skräck i mardrömmar, men det jag just vaknade ifrån var exakt det. En mardröm. Det var inte sant, det var som att något ryckt ut mitt redan tasiga hjärta och total mosat det.
Tårarna började rinna ner för mina kinder. Det gör så ont, där jag engång hade ett hjärta är nu bara ett stort tomt hål. Saknaden är stor. Jag önskar vi kunde backa tillbaka i tiden där allting var bra. Och stanna där förevigt.

Det vore en riktig dröm.

Aldrig att det går en dag utan att man är stressad. Kommer få magsår av att jag alltid går runt och stressar över ALLT. När man väl försöker sitta och ta det lugnt, andas in, andas ut, slappna av. Tanken hinner slå en att paniken och ångesten börjar komma pga all stress. Du måste slappna av NU annars kommer allt gå utför. Du kommer må sämre och det vet du. Försöker jag tänka för mig själv. Ibland funkar det och ibland är det som att hälla bensin på eld.

"Ditt liv suger redan, varför ens försöka?"
"Du borde bara ge upp redan."
"Inte värt det."
"Du suger, du klarar ändå inte allt."

My demons never sleep.

15år skulle jag snart fylla. Du skulle fylla 10. Vi blev snabbt bästa vänner, som systrar.
Du var alltid lika glad när vi skrev. Mellanrummet mellan Sverige och England spelade ingen roll. Du brydde dig inte. Du var alltid så otroligt glad, snäll och rolig. Vacker var du också. Du var en ängel som vandrade på jorden. Jag antar gud saknade sin finaste ängel och bestämde sig för att hämta hem dig. Du lämnade oss när du var 12 år. Nästan 3 år hade jag dig vid min sida. Du fick mig att skratta och le när jag själv inte ville andas. Du visste inte hur jag mådde, jag var alltid glad när jag var med dig. Tyvärr, visste jag inte heller hur du mådde. Jag önskar jag hade vetat. Vi hade kunnat hjälpt varandra. Jag hade gjort allt för dig. Allt! Jag tänker på dig varje kväll. Varje dag. Hela tiden. Jag förstår inte hur dom kunde behandla dig som dom gjorde. Det får mig att må illa. Pga dom, slocknade ljuset i ditt hjärta. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag skriver det här. Jag fick läsa brevet du lämnade. Jag skrek av smärta när jag såg mitt namn skrivet där. Du skrev att du kommer sakna mig. Du skrev att du älskar mig. Jag var tvungen att hålla handen för munnen för att dämpa mina smärtsamma skrik medan tårarna rann ner för kinderna. Jag ville inte tro det. Jag kunde för mitt liv inte förstå. Mitt namn.. stod där på papret. Med din handstil. Du tänkte på mig när du skrev dina sista ord. Dom sista orden.. Jag kan inte ens tänka mig hur du mådde när du skrev dina sista ord. Dom blev slarvigare skrivet mot slutet av brevet. ..
Jag förstår inte.. Hur folk kan va så elak mot en människa.. att det slutar med att den personen inte ser nån mening med att andas längre. Att helt enkelt ge upp. 12 år. 12år och hela livet framför sig.. Hon såg inte det. Det hon såg var ljuset i tunneln. Inte den ljusa framtiden som väntade efter all mobbning. Utan ljuset från himlen. Mörkret hade omfamnat henne allt för länge och strypt hennes varma låga. Hennes ljus slocknade. Den glada, snälla, roliga och vackra tjejen jag kände, har nu slutat andas. Hon tog sitt sista andetag för snart 2år sedan. Jag hoppas du nu funnit ro där uppe där du går bland dom andra änglarna. Jag hoppas du inte led den sista minuten.
Du gick in i himlen redan som en ängel.
Jag är stolt över dig, skryter om dig till alla, hur underbar du var. Hoppas du inser att alla mobbare hade fel om allt, du är saknad! Du är älskad! Du är underbar.

Vila i frid älskade vännen så ses vi i himlen en dag <3

Jag hatar mig själv.

Önskar jag vore död.

Innan någon får idén om "dricker du för att du mår dåligt?" skiten, så nej.

Under kvällens gång har jag blivit allt mer nykter för att jag inte vill skämma ut mig och få mer ångest över mitt redan dåliga liv.
Att andra vinglar omkring, spyr i någon snödriva, slänger en pizza på en dörr eller har däckat i en dusch, då tänker jag bara att dom haft lite för mycket att dricka och dom är bara väldigt fulla.
Hade det varit jag, då hade jag varit misslyckad och hela min värld hade rasat över mig. Jag är väl medveten om när min gräns är gällande alkohol.

Varför skriver jag ens det här?

Blev bara så tom i huvudet när jag äntligen fick komma hem och krypa ner i min säkra varma säng. I "natt" kommer jag troligen kunna sova men det hindrar inte att tomheten tar över och att ångesten inte har lagt sig bekvämt i mina tankar.

Sammanfattande slut av hela min kväll:

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Ångesten är något jag slåss mot dagligen. Jag får ångest över småa saker liksom stora saker. Jag får ångest över allt.

"Jag har sovit för länge."
"Jag vakna tidigt, när ja borde sova in."
"Jag går ut med någon vän när mamma är själv hemma."
"Någon ny person ska åka med när jag kör bil."
"Tandkrämen börjar ta slut."
"Han kollade på mig, han måste hata mig."
"Jag måste vara med en grupp människor."

Ja, you name it, och jag har troligen haft eller troligen skulle få ångest över det. Jag börjar må illa, hjärtat slår snabbare och jag stänger ute allt som händer och kan inte fokusera. Jag upprepar det som orsaker min ångest, gång på gång i huvudet, vilket leder till mer ångest.

Sen får jag ångest över att jag får ångest. Känner mig dålig och värdelös. Varför får jag ångest för något litet?

Med ångest och depression kan jag ej leva mitt liv. Jag har inget liv.

Jag känner mig förvirrad, vilsen och borta. Jag har aldrig riktigt varit den som velat släppa in folk i mitt liv men när jag väl gjort det har dom alltid stått mig väldigt nära. Men det verkar som att varje gång jag hittar en person som förstår mig, som hjälper mig och finns här för mig så är det något som gör att dom tas ifrån mig. Min närmsta vän som hjälpt mig genom så mycket, låtit mig gråta i hans armar när jag behövt de som mest, bjudit mig på mat när det varit bråk hemma, ja allt, han har flyttat, så från att ha varit 10min bort med bil, är han nu 24h bort med bil.

07/07-2014, tog min underbara vän sitt egna liv. Hon var som en lillasyster för mig. Hon var bara 12 år. Det kom som en chock när jag fick veta, jag sov inte på flera nätter, jag bara grät och stängde in mig. Det slutade med att jag blev så utmattad av att inte få sova elr äta att jag knappt orkade gå. Jag saknar dig dag och natt. På köpet förlorade jag även hennes storebror/min stora kärlek. Han tog hennes död väldigt hårt och blev påmind om henne varje gång han såg på mig. Han sa upp kontakten med mig för snart 1 år sedan. Jag gråter ännu över honom också.

Allt jag har kommit att älska har jag förlorat. Hur mycket mer kommer jag orka ta? Världen rasar över mig och snart faller jag ner på mina knän då mina axlar inte orkar hålla uppe allt länge till.

Loved, missed, never forgotten - Alexandra <3

Allt jag gör är fel. Jag blir konstant påmind om det, av andra. Dom ser bara när jag misslyckas, när jag gör fel, det minsta lilla snesteg. Dom ser aldrig när jag gör något bra, då bryr sig ingen, varför skulle dom? Jag duger inte för er. Jag duger inte för någon, jag duger inte för mig själv. Jag hatar mig själv, därför är jag inte förvånad att alla andra också gör det.

"Glöm inte bort att du är värdelös".