Jag känner mig förvirrad, vilsen och borta. Jag har aldrig riktigt varit den som velat släppa in folk i mitt liv men när jag väl gjort det har dom alltid stått mig väldigt nära. Men det verkar som att varje gång jag hittar en person som förstår mig, som hjälper mig och finns här för mig så är det något som gör att dom tas ifrån mig. Min närmsta vän som hjälpt mig genom så mycket, låtit mig gråta i hans armar när jag behövt de som mest, bjudit mig på mat när det varit bråk hemma, ja allt, han har flyttat, så från att ha varit 10min bort med bil, är han nu 24h bort med bil.

07/07-2014, tog min underbara vän sitt egna liv. Hon var som en lillasyster för mig. Hon var bara 12 år. Det kom som en chock när jag fick veta, jag sov inte på flera nätter, jag bara grät och stängde in mig. Det slutade med att jag blev så utmattad av att inte få sova elr äta att jag knappt orkade gå. Jag saknar dig dag och natt. På köpet förlorade jag även hennes storebror/min stora kärlek. Han tog hennes död väldigt hårt och blev påmind om henne varje gång han såg på mig. Han sa upp kontakten med mig för snart 1 år sedan. Jag gråter ännu över honom också.

Allt jag har kommit att älska har jag förlorat. Hur mycket mer kommer jag orka ta? Världen rasar över mig och snart faller jag ner på mina knän då mina axlar inte orkar hålla uppe allt länge till.

Loved, missed, never forgotten - Alexandra <3