Förlåt för att jag är jag.

Förlåt för att jag är dålig.

Förlåt för att jag alltid gör fel.

Förlåt för att jag är misslyckad.

Förlåt för att jag är värdelös.

Förlåt för att jag inte duger.

Förlåt för att jag inte är vacker.

Förlåt för att jag inte är tillräcklig.

Förlåt för att jag är svag.

Förlåt för att jag inte är bättre.

Förlåt för att jag inte orkar le.

Förlåt för att jag är i vägen.

Förlåt för allt.

Imorse var det en kamp att stiga upp. Trött och sliten ville jag verkligen inte kliva upp. Det är inte bara som någon annan ungdom som är trött på morgonen när det kommer till skoldagar. Det är mina tankar som håller mig vaken om natten, mina tankar som får mig att inte vilja kliva upp. Jag orkar inte möta den kalla världen idag. Varför inte stanna i min varma trygga säng, där ingen dömmer mig, hatar mig eller ser ner på mig.

.. Å andra sidan får jag ångest över att inte gå till skolan.. Hamna efter i arbeten, få jobba extra hemma, jobba hårdare, stress.
Stress-Panik-Ångest-Depression.

En ond cirkel. ... Sen var det massor med saker jag ej kan missa just idag. Så när alarmet ringde slängde jag mig upp ur sängen för jag vet att om jag skulle dragit lite på det hade jag ännu legat kvar.

Vad dålig jag är..

Några gamla, några nya, på armar, lår och ben. Färre-Mer. Det händer allt för ofta att den mentala smärtan tar över vilket leder till ytterligare ett ärr. Fysiskt smärta finner jag mer hanterbar än mental.
Man ska aldrig säga "Folk som skär sig är fjortisar och attentionwhores". Du vet inte av vilken anledning folk skär sig. Alla har sin egna anledning, sen att det finns dom som enbart gör de för uppmärksamhet är ingen lögn, men bara för att en gör det betyder det inte att alla gör.

Jag får panik och ångestattacker ibland när mina egna tankar fäller krokben på mig och rösten i mitt huvud upprepade gånger säger "Du är värdelös; ful; äcklig; hatad. Varför lever du ännu?". Tills det går så långt att jag gråter och skriker och det känns som att någon rivit ut mitt hjärta och lämnat ett stort blödande hål. Då känns det som en lättnad att känna fysisk smärta, för jag vet att den smärtan kommer att gå över. Även om det är ett heltids jobb att dölja dom. Jag skäms och vågar inte ens tänka tanken på att visa det för folk jag känner.

Att skada mig själv hjälper mig att stå ut. En helt annan level av smärta.