Ensam och övergiven. Det är så det känns. Alla verkar klara sig bra utan mig så jag har slutat försöka stanna kvar. Jag vände mig inte om och gick, nej, jag bara slutade försöka. Jag stannade upp, väntandes för att se, kommer dom fortsätta gå utan att ens slänga en blick tillbaka eller kommer dom vänta med mig. Det är rätt uppenbart att jag ser dom på långt avstånd just nu. Dom väntade inte, dom vände inte tillbaka, dom bara fortsatte gå. Om dom inte känner ett behov av att ha mig med längs sin väg, så är jag inte sur eller arg över det. Jag blir bara besviken på mig själv. Att jag kunde tro, tro att jag skulle gå med. Deras väg är lång, men frågan är när kommer min börja? Eller har jag redan nått vägens ände?